Praktiska tips vid avel mm

Avelskurs med massor av tips

Buckfastföreningens avelskurs 10-11 april 2010

Ur Gadden 2010 nr 3

Thomas Rafstedt       

Årets Buckfastsymposium gick av stapeln i Isaberg i Småland och samlade ett 20 tal deltagare. Symposiet, eller snarare kursen, var tänkt att ge information om praktiska moment inom aveln. För detta ändamål medverkade en rad ”veteraner” inom Buckfastaveln för att kunna ge oss svar på alla möjliga och omöjliga frågor. I denna skara, som också tjänstgjorde som kursledare vid grupparbetena, fanns Kjell-Erik Olsson, Kjell Hallberg, Tore Forsman och Egon Andersson.

Målet med kursen var också att ta fram en manual för avelsarbetet och det är den ni nu läser. Det mesta går att hitta i Ulf Gröhns eminenta skrifter men här ges en mer praktiskt inriktad vägledning och sammanfattning. För mer information bör ni dock ta del av Ulf Gröhns skrifter som går att beställa genom Buckfastföreningens hemsida, www.buckfast.se.

 Kursdeltagarna utgjorde en blandning av drottningodlare/avlare, dels de som hållit på i många år men också vetgiriga nybörjare med ambition att lära sig mer om praktiska avelsmoment.

 Eftersom misstag i drottningodling och avel under vår korta säsong kan spoliera mycket arbete måste dessa undvikas i så stor utsträckning som möjligt. Det tar ett år innan nästa försök kan göras! Att då på detta sätt få möjlighet att diskutera olika frågeställningar med våra ”veteraner”, som själva har gjort alla upptänkliga misstag, leder oss snabbt framåt i vår egen avelsverksamhet och den kommande sommarens avelsarbete kan bli säkrare.

 Kursens upplägg byggde på gruppdiskussioner under en halvtimme i små grupper ledda av en kursledare. Härefter gjorde vi en samlad diskussion om ämnet i fråga. Dagarna var indelade i fyra sådana gruppdiskussioner med återsamling.

Hur får jag tag på avelsmaterial?

Att komma över en testad avelsdrottning (en stamdrottning) är egentligen omöjligt till en rimlig kostnad. I regel säljs inte sådana avelsdjur och skulle de göra det betingar de stora summor, förmodligen 10.000 kr och däröver. En avelsdrottning ingår i Buckfastföreningens avelsregister och är godkänd av avelskommittén och redovisas i stamtavlehäftet.

 Att köpa en stationsparad drottning (linjeparad) med stamtavla kan vara en möjlighet att komma över bra material men köparen måste vara medveten om att drottningen inte är testad utan måste genomföra detta arbete själv. Modern är dock testad. Riktpriset på en sådan drottning ligger på ca 1.200 kronor. En ettårstestad stationsparad drottning är betydligt dyrare, om det går att få tag på en sådan.

 Det finns också möjlighet att köpa oparade drottningar efter testat avelsmaterial men då får man lägga ner arbete på parning och testning. Dessa drottningar ger dock ett bra drönarmaterial som kan förnya ens egen biodling. Riktpris för en oparad drottning ligger på ca 150 kronor.

 Larver efter avelsdrottningar är ett sätt att komma igång på ett billigare sätt. Priset på larver ligger på 40 kronor.

 Ännu billigare kommer man undan genom att köpa en kakbit på 5x5 cm med larver från en avelsdrottning. Då har man möjlighet att dra fram många drottningar att arbeta vidare med med tester etc. Riktpriset för en kakbit ligger på 1500 kronor.

Genom att para på parningsstation och sätta upp en testserie efter dessa drottningar finns möjlighet att de kan ha sådan kvalité att de kan hamna som drönargivare på parningsstation.

Vid valet av drönarmödrar på station är det viktigt att de ska passa in så att inte likartat avelsmaterial har funnits där tidigare.

(alla riktpriser exkl. moms)

 Depåbigård – avelsbigård

På en depåbigård av typ Skärva finns reserver till parningsstationerna. Den ansvarige för drönarmaterialet på stationen måste ha reserver till drönargivarna. Dessa förvaras antingen hemma hos avlaren, stationsföreståndaren eller i depåbigården.

Materialet på en depåbigård, typ Skärva, består av döttrar efter avelsdrottningar för att de ska ge rätt drönararv på stationerna. Drottningarna är därför ej heller utselekterade .

På detta sätt gav denna genomgång oss en information som många av oss nog inte var medvetna om, nämligen att det inte är arvet efter avelsdrottningen man hämtar på Skärva utan efter en dotter.

 

En livlig diskussion utbröt om hur vi då ska benämna de bigårdar där man kan hämta avelsmaterial direkt från avelsdrottningar. Detta slutade med att vi skapade en ny termavelsbigårdar, vilket vi i framtiden ska kalla de bigårdar där vi kan hämta larver. I år ex. Tomelilla, Mölnlycke och Nynäs. Avelsbigårdar finns hos alla avlare som sätter upp testserier. Priset på dessa larver bör vara högre än de från depåbigårdar.

 Produktion av larver från avelsmaterial.

För att få ett jämnt, enhetligt och optimalt material med larver krävs en del specialarbete oavsett om larverna hämtas på plats eller ska skickas med posten.

För att undvika folk i avelsbigårdarna och speciellt i avelssamhällena, med tanke på bl.a. stöldrisk, bör materialet tas hem för vidare hantering. Om man sätter ner en utbyggd jungfruram i avelssamhället på lördagen och en på söndagen då har drottningen i regel snabbt bestiftat dessa och lämpligt larvmaterial kan plockas på torsdag och fredag veckan därpå. Dessa två yngelramar markeras från vilket avelsdjur de kommer och placeras i en 6-ramarslåda (HLS, Kjell-Erik) tillsammans med honungs- och pollenramar. I denna låda kan material från ytterligare en avelsdrottning placeras.

Vid larvhämtning kan köpare då larva om i hembigården och material till kakbitar skäras ut.

Lådan med yngelramar blir sedan en ny avläggare.

 Kakbiten anländer till köparen

Om kakbiten ska skickas med posten så är det lämpligt att den har spätt yngel i mitten och ägg vid sidorna. Det är inga problem med att skicka kakbitar. En låg temperatur gör att utvecklingen av larverna eventuellt fördröjs något.

Kakbiten måste hållas fuktig med ex. en fuktad linnelapp, inte papper som kan torka ut. Den placeras helst i en ram av trä vilken i sin tur placeras i en kartong. Då är klämningsrisken låg.

 När kakbiten kommer fram till köparen måste larverna först matas upp innan de omlarvas. De ska placeras i ett drottninglöst samhälle utan yngel. Uppmatningen tar bara någon dag och görs helst så att kakbiten skärs in i en ram i en honungslåda med mycket bin, men inga larver. Det är inte nödvändigt att skaka ner mer bin än de som redan finns där. Den här skattlådan placeras på en ny botten och flyttas till annat ställe för att inte bina ska flyga hem igen. Från denna kakbit går det sedan att plocka larver i 2-3 dagar.

 Apidea med ungbin eller andra typer av kassetter är inte lämpligt för detta ändamål eftersom bimassan är för liten för att värma och mata upp larverna. Om det finns en oparad drottning i Apidean blir resultatet bara några få antagna celler.

 Därmed var det slut på det första arbetspasset och grupparbetet och nästa tog vid efter lunch.

  Testserier

När vi nu på något av de beskrivna sätten fått hem material som kan utgöra grunden till en testserie är frågan hur den på bästa sätt sätts upp.

Vi ska helst ha 30 parade drottningar i testserien vilket gör att vi måste starta med att omlarva 70 eftersom svinnet i varje led fram till parad drottning kan vara 20%. Man kan räkna med att totala svinnet ligger på 50%. (70 omlarvade -20% = 56 antagna, täckta av 56 -20% = 45, kläckta av 45 -20% = 36, parade av 36 -20% = 29!). Även vid tillsättningen av drottningarna kan några försvinna. Att ha en testserie på 30 drottningar är viktigt då kanske bara någon enstaka blir en plusvariant och kanske inte ens det. Det är också viktigt att parningsstationen har väl fungerande drönargivare så att parningsprocenten blir hög.

 Bäst är att sätta till de parade drottningarna tidigt på säsongen till avläggare så att de invintras på sina egna bin. Gör man dem senare, vid invintringen eller vid ljungdrag, går de ej att testa fullt ut första året.

Finns det gott om bin behövs inte yngelkakor. Kjell-Erik gör avläggare tidigt på en halvlåda (HLS) med honung och sätter till parad drottning i en bur med ganska lite foderdeg. Använd helst speciell drottningfoderdeg som ej blir lös och kladdig som apifonda. Tips från Kjell-Erik – stick ett hål med en tändsticka i foderdegen så äter bina fortare äter upp den och drottningen snabbare kommer ut. I och med att de påbörjas med en honungslåda behöver de ej drivfodras. Att starta på detta sätt minimerar också kvalstermängden. Drottningarna visar redan första året vad de går för och de som inte fyller 20 HLS-ramar under säsongen duger inte och plockas bort redan nu på hösten. När drottningen fyllt 3 ramar med yngel kan man ersätta några honungsramar med yngelramar för att förstärka.

 Det går naturligtvis att tillsätta drottningarna i etablerade samhällen på sensommaren men testerna kan då inte påbörjas lika tidigt nästa år och utgångsläget blir ojämnt mellan testdrottningarna.

Egenskaper som testas

Då vi nu har fått fram 30 parade drottningar i en testserie är det dags att påbörja testningen som ska pågå under två säsonger. Om serien påbörjas tidigt på säsongen har samhällena sina egna bin redan våren därpå och testen kan starta. Noggranna anteckningar är viktiga att föra på Buckfastföreningens bedömningsformulär.

Vårens första provtagning gäller nosematest. Redan i april, innan årets bin har börjat kläckas, samlas 60 fjolårsbin in från samhället. Oftast bäst att ta dem från ramarna på sidorna så är man säker på att undvika årets bin. De fryses ned och analyseras på nosema. Reglerna för fortsatt avelsarbete säger att samhället inte ska ha någon nosema.

 Nästa test som lämpligen påbörjas i maj är utrensningstest som genomförs vid två tillfällen med 14 dagars mellanrum. Samtliga testdrottningar ska testas. Testet ska göras när det är bra dragförhållanden och kan genomföras antingen med frys- eller nålsticksmetod. Inom Buckfastföreningen har vi rekommenderat frysmetoden för att få så jämförbara värden som möjligt. Vid nålsticksmetoden rensar de dubbelt så fort. På 48 timmar ska utrensningen vara 80% för att drottningen ska få godkänt. Diskussion pågår idag om att sänka tiden till 24 timmar. Om samhället har full utrensning på 24 timmar borde det räcka med en test. Det är de nya, unga bina som rensar. Resultatet blir bättre tidigt på säsongen men kan skifta beroende på väder och dragförhållanden.

Kjell Erik sätter in en jungfruram 12 dagar innan han ska göra provet vilket ger rätt ålder på larverna. Det är viktigt att åldern på larverna är rätt.

 Idag pågår arbeten hur man kan rationalisera utrensningstestet till bara två besök. Att använda flytande kväve direkt i bigården är en möjlig väg som håller på att arbetas fram som effektiv metod. Danskarna använder frysta bitar från andra samhällen, liksom även Kefuss (se Gadden 2010-3), vilket också reducerar antalet besök. 

Diskussion fördes om drottningen kan användas om hon inte uppnår de högt ställda kraven här men har höga värden på alla andra tester. Detta är upp till avelskommittén att avgöra.

 Kalkyngel går att få en första uppfattning om redan i vinternedfallet men kontrolleras under säsongen. Om bina har bra utrensning ser man inte kalkyngel i samhället eller på bottnen utan man måste också titta framför flustret. Samhällen med kalkyngel utgår ur testen. Här behövs ingen skala – ja eller nej räcker.

 Under löpande arbete kontrolleras temperament, kakfasthet, fruktbarhet och svärmtröghet. Kakfasta bin sitter stilla på ramarna och, kanske det viktigaste, de kokar inte över.

Fruktbarhet – samhället bör ha yngel från kant till kant i fyllda kakor.

Svärmtröghet bedöms andra året. Stilla byte är något positivt. Bina matar då bara upp 3-4 cellkoppar. Utan erfarenhet kan det vara svårt att bedöma om samhället är på gång att svärma eller byta stilla.

Varroatoleranta bin finns på bedömningsformuläret. Den dag apistan och andra kemiska bekämpningsmedel inte fungerar kommer det att bli problem.

 Till parningsstationen

Kassetter laddas med byggbin från skattlådor. Lagom mycket bin, dvs. inte för mycket och inte för lite. För en apidea ska det vara 2,5 dl och till en enramskassett  2 dl. Parningsstationerna kräver drönarfria kassetter.

Hur kassetten hanteras är lite olika men generellt ska de stå mörkt och svalt i 3 dagar så att bina etablerar sig och bildar ett litet samhälle. Drottningen bör vara kläckt när hon tillsätts, alltså ej puppa, eftersom hon måste märkas och kontrolleras innan hon ska till öparningsstation. En testseriedrottning bör märkas med nummer eller med dubbla färger eftersom det finns en risk med felflygningar och man måste vara absolut säker på hennes identitet. Efter 3 dagar kan bina placeras ut och de kan få flyga hemma innan de transporteras till parningsstation. Risk finns att drottningen fastnar i spärren om kassetten får stå mer 7 dagar i hembigården. Efter de första tre dagarna kan kassetterna transporteras till parningsstationen. Bäst är att göra detta tidig morgon el. kväll så att rymningsrisken minimeras.

Om den nya kassetten placeras ut på samma plats som en annan kassett stod på finns ofta en mindre mängd bin från den gamla, borttagna kassetten vilka tränger sig in med risk för bollning eller att det blir för mycket bin och därmed för varmt. Detta är ett skäl till att försöka stänga kassetterna tidigt på morgonen om det är möjligt eller hämta/lämna på kvällen.

Att placera kassetter på stolpar kan vara ett problem genom att bina inte har höjdkänsla utan bara orienterar på avstånd och riktning. Att placera dem direkt på marken fungerar bra om risken för myror är liten..

Alldeles efter att drottningen är parad och innan hon börjar lägga ägg finns en risk att hon kan fly kassetten om den står för varmt eller det är för mycket bin och också därmed för varmt.

 Ibland kan vi behöva para drottningar med drönarmaterial som inte finns i närheten. Detta gäller speciellt med arbeten med testserier och då är det viktigt att kunna skicka oparade drottningar till en annan avlare som ombesörjer skapandet av kassetter och parning. Vid försändelser av burar med drottningar, speciellt då det gäller oparade drottningar, bör speciellt drottningfoder användas. Oparade drottningar vill ju in i foderdegen och äta och fastnar då lätt och omkommer.

 Parningsstationer och drönarsamhällen

Buckfastföreningen har ett antal stationer som är öppna för alla drottningodlare. Se hemsidan vilka som är öppna i år och vilka arv drönargivarna har.

På stationen bör det finnas minst 6 drönarsamhällen men de kan också byggas upp med drönare från flera systrar och reducerar då antalet samhällen. Det är dock viktigt att antalet drönare i samhällena inte är för stort för de måste vara väl uppmatade för att fungera. Drönarsamhällena bör vara mycket starka och birika och de måste drivfodras vid dragpauser.

Drönarna på stationen kan kompletteras med drönare från reserverna på fastlandet. Ofta måste de även kompletteras med yngelkakor och bin. Reservsamhällena ska ha spärrgaller under redan tidigt på säsongen. Om drönarsamhällena skapas på fastlandet för att senare fraktas ut till öparningsstationen måste spärrgaller placeras under samhället så att inga främmande drönare kommer in. Detta bör ske redan tidigt under säsongen när drönarna börjar kläckas. Kjell Erik spärrar alla samhällen i april/maj och öppnar dom han vill ha som drönargivare. På detta sätt kan han byta dominans av drönare som han vill ha vid olika tidpunkter och det hela fungerar som en kontrollerad rasparningsstation. Luftar drönarna på kvällen. Drivfodring helst med honung.

 Mot slutet av säsongen, i mitten av juli, finns risk för att bina slänger ut drönarna och då är det lämpligt att plocka bort drottningen så att drönarna blir kvar. När man tar bort drottningen samlas gärna stationens alla drönare i detta samhälle och det är då bäst att plocka bort samtliga drottningar eller åtminstone 2/3 av dem. Drottningarna sätts lämpligen i små avläggare bakom samhällena och kan sedan sättas tillbaka varvid den nya tas bort. På detta sätt finns fortfarande rätt drönargivare kvar. Samhällen som fungerat som drönargivare kan vara svåra att få att övervintra och det bästa är att de byts ut. Reservsamhällen ska ju finnas att tillgå.

Varroa är ett problem på stationerna eftersom vi ju även odlar kvalster när vi odlar drönare. Buckfastföreningen har därför en regel som säger att alla samhällen på parningsstationerna ska behandlas med kemiska bekämpningsmedel. De drönarramar som tas ut till stationen från fastlandet bör helst ha unga drönarlarver för att på detta sätt minska kvalstermängden eftersom kvalstren går ned i drönarcellerna alldeles innan de täcks (Preben Kristiansen muntligt).

 Stamtavlor

Egon höll i denna del som dels omfattade en kort föreläsning följd av ett grupparbete där vi fick bygga upp en stamtavla för en egen drottning parad på station. Detta följdes av en gemensam genomgång.

Broder Adam hade inte namn på drottningar utan på de kupor dom satt i plus årtal. Samhället kan liknas vid en individ och drönaren vid sperma som flyger. Vad är det vi bedömer när vi testar en drottning, jo det är mormoderns arv. En stamtavla som vi idag upprättar inom föreningen består av uppfödarens initialer, årtal och ett ”linjenummer”. Ex. EAN06-303 står för Egons drottning odlad 2006 och med ”linjenumret” 303.  Varför ska vi ha dessa komplicerade stamtavlor? Jo, för att kunna bedöma inavelsgraden och det teoretiska arvet.

Först efter den tredje testade generationen får drottningen betecknas som en Buckfastdrottning. Det behöver dock ej vara fullständiga testserier hela vägen men de som ska placeras på parningsstation måste komma från en testserie. Någon i denna testserie kan bli drönarmor. En fråga kom upp om alla drönare i 30 samhällen uppdragna efter döttrar till en drottning har samma värde och svaret är ja, det har dom.

Heterosiseffekten blir bäst om det inte finns något arv som är samma i 4-5 led bakåt. Detta innebär att vi idag måste ta hem nytt material och att vi måste ta fram fler testserier, ett spännande arbete som berikar biodlandet både mentalt och ekonomiskt..  

Nytt material och import

Buckfastmaterialet måste hela tiden förnyas och ett sätt är då att importera material från avlare i Europa. I regel sker importen från erfarna avlare som testar sina drottningar på liknande sätt som vi men det importerade materialet måste testas i tre generationer för att få kallas svensk Buckfast och användas på våra parningsstationer. Det är avelskommittén som avgör när materialet får sättas ut på stationerna.

Här fördes en diskussion huruvida importerat material kan föras in tidigare i vårt material om de har liknande stamtavlor som vi och om det kommer från seriösa odlare. Ett förslag var att det då skulle räcka med en generations test.

 Kursen avslutades med diskussion om mentorer till nya avlare, ekonomi för att få stationerna att fungera, SBRs ansvar för stationerna och framtida kursverksamhet. Vad vill deltagarna ha för ämne nästa år? Mer genetik var ett förslag. Ett annat var att få en genomgång hur nosematest går till praktiskt och om vi kan göra den själva på ett godtagbart sätt.

 En reflektion så här i efterhand är vilket stort arbete och kunnande som krävs för att aveln ska fungera så att vi kan fortsätta att ha bra bin eller få bättre. Under vintern var det en tidvis het debatt på Biodlingsföretagarnas hemsidesforum om avelns vara eller inte vara. Snarare var det så att stora yrkesbiodlare hävdade att de aldrig haft så bra bin som nu utan att göra annat än att ta bort skräpet och odla efter sina bästa samhällen. På detta sätt arbetar de ju också med avel, om än på ett mer extensivt sätt. De gör hela tiden en selektion och dominerar luftrummet med sina drönare, på liknande sätt som vi i Buckfastföreningen, fast vi klättrar några pinnar till på avelsstegen. Denna extensiva form av avel är inget att rekommendera om man inte är storbiodlare och dominerar luftrummet men då kan det naturligtvis vara en tilltalande form med liten arbetsinsats. I annat fall är risken stor att bina spårar ur, svärmar och blir aggressiva.     

Drönarsamhällen på Tunö parningsstation i Danmark
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS